Hej
Nu har jag börjat min resa hemåt. Sitter just nu på Doha flygplats och skriver det här blogg inlägget så har tekniskt sätt redan lämnat Tokyo, japan. Men inser redan att mitt hjärta nog aldrig kommer lämna det där landet och staden helt. Känns verkligen som att jag lämnar mitt hem för att åka hem. Komplicerade känslor kan man lugnt sagt säga.
Det var sjukt tufft sista dagen att säga hejdå. Lite små stressigt med min sista room check men i slutet så funkade allt bra och min enda oro vad att mina väskor vägde lite för mycket.. men sedan på flygplatsen så fick jag flyttat över lite till handbagaget så det gick bra! behövde inte betala något extra.
Efter room check vid 15 så åkte jag och gänget till Kokubunji för att äta smarriga efterrätter! Jag hade våfflor med jordgubbar och tea, för att lugn nerverna lite. Jag gick ner ifrån restaurangen vid ett tillfälle för att träffa min klubb en sista gång, trodde dock att det bara skulle vara runt 7 pers, men i princip HELA klubben var där.. som jag blev berörd. IGEN! Till och med några av studenterna som gick ut förra terminen var där. vi tog en massa kort och såklart började jag gråta lite. Men kunde hålla in de mesta. Men så fort jag sagt hejdå och var i hissen på väg tillbaka till de andra så kom tårarna i floder. Så blev att äta de sista och gråta lite lätt samtidigt. Shit asså, jag älskar verkligen min badminton klubb. Sedan efter att jag hämtat mig lite så pratade vi och hade kul innan det var dags för nästa gråt när vi kom till Kichijoji och jag skulle gå på bussen. Många grät (såklart jag med) men det värsta var när jag väl var på bussen och se stod på utsidan, jag grät floder och de andra grät med, till och med Joshua, en av killarna. Så ni kan ju kanske först att den 2 timmar bussturen var redan gråt festen för mig. Läste allas brev och små meddelanden jag fått och bara släppte ut alla känslor. Har inte gråtit sedan bussturen, så känns nästa att så som resan går, så går mina känslor mer och mer emot de positiva hållet. Ska ju ändå komma hem, har inte varit hemma på ett år. Att få träffa alla i Sverige, klart det gör mig glad! Så ni ska nog allt se att när jag landar i Sverige så ska nog glada och positiva Sophie vara tillbaka igen!
Nu har jag snart väntat mina 5 timmar här i Doha. Äntligen är det ljust ute! hade mörker i 14 timmar så att nu äntligen så se solen är inte fel. Om 40 minuter kan jag gå på planet och 8:20 (7:20 svensk tid) så bär det av igen! Men det här flyget är på bara 6 timmar, hoppas att vi har tv konsolen, för i så fall kommer det nog gå riktigt fort! 2 filmer sedan är man framme. Sedan i Danmark så väntar 3 timmar väntetid och 50 minuters fly,sedan ska jag äntligen sätt mina fötter på svensk mark igen. Lång resa kan man säga.
Sedan känslan att jag inte varit där på ett år. Inte varit i mitt hus, i mitt rum. Känns konstigt när jag förställer mig att äta middag i köket hemma.. vet inte varför men på något sätt så är nog ordet "konstigt" de bästa ordet för att beskriva hur jag känner.
Känns verkligen som att när jag kommer hem så blir det starten på nästa kapitel, nya upplevelser, nya människor och utmaningar. Känns som att det inte är samma mig som åkte som kommer hem. Säger inte att jag ändrats något stort, men det är något där. En självkänsla, säkerhet som inte fanns där förut. Kan nog inte beskriva det bättre än så. Men nu känner jag mig fullt motiverad och nyfiken på alla nya utmaningar! Hur ska de gå med att ta examen till nästa vår? JLPT provet i vinter? ett till extra jobb? resa? vad ska jag göra efter examen? mycket är det allt och ingen är säkert. Jag vet egentligen ingenting med säkerhet, har inte svar på alla frågor eller vet exakt vilken väg jag vill gå. Men på något sätt så oroar det mig inte så mycket, för att kommer jobba mig framåt oavsett vad jag väljer, vad det blir eller vad som händer så kommer det bli en jädra nytt kapitel för mig! allt detta babbel är kanske låter lite konstigt för er, eller är svårt att följa. Men det är såhär jag känner just nu!
Så jag vill bara säga, om det är någon annan där ute, som känner sig fast låst, för att det inte vet hur nästa steg bör se ut, eller vart nästa väg eller. Till er säger jag, den enda som håller dig fast är du själv, tänk inte på hur allt "ska eller borde" bli, planera inte allt i varje detalj och avstå inte ifrån en chans/val bara för att du inte vet vad det kommer leda till. Det enda du verkligen behöver veta är om valet gör dig glad, positiv, motiverad eller nyfiken! Om det gör det, så är du med säkerhet på rätt väg! Sedan skulle de visa sig vara "fel" väg, så är det bara att välja igen, ta en ny riktigt! Så, kör på framåt och njut! Det är vad jag tänker göra här ifrån.
Så, här tar mitt liv som utbytesstudent slut, och nästa kapitel sista års student mot examen som börjar, så fortsätt gärna läsa mig blogg, så kan vi ta reda på vad det här kapitlet har att bjuda på!
Kram!
~Living the dream~
No comments:
Post a Comment